Jag känner på mig att detta kommer bli ett jävligt långt, halv flummigt och ointressant inlägg för jag mår seriöst riktigt konstigt och behöver bara skriva av mig. med tanke på de tre senaste dagarna borde förtillfället känna mig mer vuxen, gammal, kvinnlig. men jag känner mig bara mer barnslig, yngre och allt annat än kvinnlig.
i lördags var det bal, jag hade balklänning, jag hade lockat hår och jag hade pärlörhängen (som nog var den största förändringen, jag med pärlörhängen är som en emo med britney spears postis på väggarna). på slottet kände jag mig bara sjukt barnslig och stört obekväm i min utstyrsel. Bal är helt enkelt inte min grej och det fick jag bekräftat vid middagen då mina kompisar tystade ner mitt skratt som ekade i lokalen och påminde mig om att det var en fin tillställning. jag kände mig så omogen och osäker. jag betedde mig precis likadant som när det var bal i nian och alla bara tyckte de va skoj att vara finklädd och leka vuxen men fortfarande var omedvetna, omogna fjortisar inombords. denna gången var jag ensam om att fortfarande ha den känslan kvar. alla andra verkade ha mognat liksom. det var nästan så att jag skämdes. men efter några glasvin löste det sig, de andra blev på samma flumnivå som mig och det hela slutade med mc donalds i balklänning 3-4 på natten.
idag skrev jag mitt första cv med mycket hjälp från steffi. jag försökte hela tiden undvika tanken att det var någonting som var tvunget att bli gjort, genom att gå och små äta och ladda ner låtar. men steffi tjatade och märkte hur jag velade och tog det i egna händer istället.
när det väl var klart och vi skulle cykla och dela ut dem fick jag panik i form av utflippning och skratt attacker. som ett barn som står på 5ans trampolin och inte vågar hoppa ner i bassängen. ingenting kan hända, men man velar ändå in i det sista eller bangar. jag var på gränsen att banga hela tiden och skulle inte steffi varit med så skulle en bunte arbetsansökningar legat här brevid mig nu. jag stod utanför hantverkshuset i 10 minuter och vågade av någon anledning inte gå in och lämna det, jag fick en inre panik men istället för att gråta så skrattade jag. när jag insåg hur töntig jag var tog jag ett djupt andetag och gick in i butiken, gick fram till en kund istället för de som jobbade där och frågade vem jag skulle prata med om jag ville lämna in mitt cv. jag kom ut med en idiotstämpel i pannan men något lättat och stolt över mig själv.
nu mår jag bara så jävla konstigt och kan verkligen inte sätta fingret på vad det är. jag kanske är rädd för att ta studenten även om jag längtar så stört mycket efter det. dessa dagarna har ju varit som en fet jävla bekräftelse om att jag inte är redo att klara mig på egenhand. om jag som 19 åring inte kan dela ut några jobbansökningar utan att ha en vän med som pushar mig, hur ska jag då klara av att klara mig på egenhand? haha.. alltså. det är så stört enerverande så det finns inte. jag känner mig så jävla barnslig. barnslig, omotiverad, omogen och oredo om det är ett ord. och att jag är ofräsh, snorig och uppsvullen gör inte saken bättre. jag är i någon velig sits som jag inte vet hur jag ska ta mig ur. jag är Splittrad. en man frågade mig vad CV stod för, jag svarade "jobbansökan fast på engelska".
hej jag heter jenny och jag är nog inte redo
hej jenny..
No comments:
Post a Comment